onsdag 6 maj 2009

Fan så trött jag blir på folk...inte alla men en del...


I naturen är jag aldrig ensam men i sociala sammanhang med många människor känner jag mig isolerad…som i en glaskupa med människor runt omkring som jag tittar på och de pratar…gillar inte det…känner mig obekväm men känner ibland att jag behöver umgås men då får det ske på mina villkor och när jag känner för det…jag tvingar mig aldrig.
Trivs bäst med ett fåtal människor och med de kära…bättre med ett fåtal som jag lärt känna än med tio bekanta…du och tjänis och hejs svejs, hur är läget, hittan o dattan…jag ringer (använder bara tel till mess o läsa mailen men en del har tydligen svårt att fatta det)…vi hörs…fika ngn gång och sen händer inget…jag kan inte med sånt folk! Fetbort!
Jodå...jag hör av mig, absolut men inte fan tjatar jag...nänä!
Någon gång får räcka eller två kanske då om vederbörande har giltigt förhinder.
Det är inget för mig sånt där ytligt skit…då är jag hellre i naturens ensamhet tillsammans med kameran och alla de djur som jag vet finns omkring mig…då trivs jag...för att inte tala om de senaste åren efter jag gjort cippoperationen -03 och kan höra fåglar vilket är helt underbart och gett livet en helt ny dimension av en sjuhelvites hög dignitet…tyvärr fungerar inte taluppfattningen tillfredställande men just fågelfrekvenserna fungerar hur jävla bra som helst…underbart!! :-)
Och varför jag skriver detta är att Malin skrivit ett inlägg som berör ämnet ensamhet...hon skriver så jävla bra och jag kan rekommendera hennes blogg.
Fick lite tankar efter det...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hmm...jag tror vi är på samma frekvens. :) -Bra skrivet!
Morgan

Steff sa...

Aha...vi lirar på samma sträng...det låter trevligt! :-)

Johannes Glännman sa...

Jag är inte gammal men har ändå lärt mig två saker jag ständigt lever efter.

"Det är i svåra tider man får reda på vilka som är ens riktiga vänner"

"Bättre med en riktig vän, än flertalet osäkra"....

Jag är inte heller någon som älskar folksamlingar. För det mesta blir jag bara irriterad, stressad och obekväm men det finns tillfällen, tex mässor och utställningar man väljer att gå på, caféer och restauranger där jag gärna ser att jag inte är ensam...

Jag är mycket glad att du kan höra fåglarna sen några år, kommer du ihåg hur det känndes första gången ? Har väl inte jag med att göra men jag är ju nyfiken av naturen...

mvh // johannes

Steff sa...

Håller med...café är ju inget roligt att sitta ensam på...halva nöjet är ju att titta på folk! :-)
Mässor o sånt går jag gärna på..inga probs bara jag slipper umgås med okänt folk! ;-)
Guud ja...första gången jag upplevde cippens fördelar var när jag besökte Vads våtmark första våren efter jag hade gjort op året innan...det tar lite tid att låta hjärnan vänja sig vid de nya ljuden (två år räknar de med) och då hade det gått en tid och jag hade lärt mig lite att tolka de nya ljuden samt vant mig och anpassat mig (ja, hjärnan alltså) till den nya ljudbilden så det var en upplevelse och komma till våtmarken...det första jag sa till Ulla (frugan)...vilket jääävla liv!
Och det var alldeles alldeles underbart...en härlig känsla...nu idag kan jag faktiskt bli liiiite irriterad över en talgoxes envetna kvittrande lr koltrastens aldrig sinande haranger...men det tar jag gärna..behöver bara tänka på hur det var förr! :-)