Några tankar om tystnaden...ni som hör bra behöver aldrig tänka på tystnaden...den finns och inte finns, ständigt...hörseln, som en naturlig kroppsdel...min kroppsdel hörseln saknas och måste ha hjälp av cipp o happ...ständigt påmind...mina hörhjälpmedel finns i min närhet, alltid...men jag har en slags hatkärlek till dem...det finns inget bättre än att gå i naturen i en sån skog som syns på bilden och ha cipp o happ på sig och "höra tystnaden"...då är det lycka...hörs det sen fågelkvitter är lyckan total... likaväl som det efter en dag med cipp o happ "i stadens larm" är så tröttsamt att jag bara vill slita av dem från öronen och "höra tystnaden" på riktigt...alltså helt döv...också en slags lycka... att slippa oljudet.
Men förlorar kontrollen för vad som händer i omgivningen när ljudet saknas...då är det bara synen att förlita sig på...
För att inte tala om det sociala livet...men där väljer jag själv numera som tur är...när jag jobbade hade jag inget val...ständigt ljudattackerad, ständigt kontrollbehov av att inte veta om ngn bakom mig talade med mig eller inte...många sociala situationer i anspänning som i förlängningen likt "droppen urholkar stenen" i det mentala rummet.
Läste om tystnaden någonstans och fick dessa tankar...kanske kan vara bra att bli påmind om att aldrig ta något för givet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar