Kul uppsyn...undrar vad pippin tänker?
Hur som helst, det snöar för fullt nu och det är bara ngn plusgrad så det blir väl som vanligt.
Annars är det en väntan på den överstökade julen som lägrar sinnet mestadels och längtan efter våren som ju är den bästa tiden på året då "all gräs och gröda gror" eller hur det var för att citera en välkänd sång.
Har snart fotobloggat i ett år och det har varit otroligt givande att ha haft ett mål med sitt fotograferande.
Nu är jag kanske inte den fotografiska talangen i den bemärkelsen att jag komponerar "bra bilder" och att jag har den estetiska talangen för att ge bilderna "det" som många andra "riktiga" fotografer har, alltså ett medfött bildsinne men jag har fan så roligt med att fotografera och det är ju huvudsaken.
Sen kanske man med tiden kan utveckla något slags bildsinne som närmar sig "de stora" men jag tror också att det legat en press på mig att prestera en bild varje dag och det främjar inte kreativiteten vad gäller det estetiska och konstnärliga samt komponera bilden, när kravet "en bild om dagen" ska uppfyllas.
Däremot kan jag väl säga att det har främjat den motiverande/personliga delen till att fotografera och meningen har ju inte varit att till varje pris skapa en estetisk tilltalande bild för gemene man utan mer då "fånga dagen" för min egen skull.
Och det är inte för inte bloggen namngavs till Carpe Diem, där det viktigaste har varit just att ta en bild som speglat något som hänt under dagen.
Att det tillkommit tittare på vägen känns som en extra bonus och är glädjande.
Med tanke på min anspråklösa inriktning vad gäller texten där jag medvetet hållit den sparsmakad och mer inriktat mig på att låta bilden tala så är jag ändå ganska nöjd med "tittarsiffrorna".
Ännu gladare har jag blivit för alla kommentarer som sporrat mig när fotoglädjen legat "under isen" vissa dagar...särskilt måndagar som jag aldrig kan förlika mig med!
Men det vet ni väl vid det här laget nu! ;-)
Målet för nästa år?
Vet inte, först ska jag ta "semester" en tid sen har jag ingen aning men jag tror att man måste ha något mål som peppar en till att bibehålla fotoglädjen.
Jag har inte som många andra fotografer några förebilder utan kör mitt eget race och sanningen till sägandes så har jag aldrig tittat i någon fotobok, aldrig varit inne på de stora mästarnas sidor...Brutus örnar och Kaxiga fåglar har jag kollat in en del men inte mer.
Om det är ngn person jag beundrar så är det Brutus med tanke på vad jag vet att han gått igenom för att komma dit han är idag, mycket starkt gjort!
Jag gillar hans bilder också och vet att för mig är det ouppnåeligt och jag behöver inte ta intryck annat än att låta mig beundras av hans fantastiska bilder och kunnande utan att låta mig påverkas.
Jag vet inte men känner inget behov av att inspireras av andra, utan fotograferar det jag känner för så att säga.
Säger inte att det är fel att ha förebilder men varför ska jag påverkas av andra?
Det sägs att man ska hitta en egen stil, sätta sin egna personliga touch på bilderna men ändå ska man inspireras av andra välkända fotografer...kanske jag missuppfattat något där men så känner jag och har uppfattat det.
Om jag tolkar saken rätt så ska man inspireras men inte härmas...nåväl men jag tror ändå att det blir svårare att hitta sin egna stil genom att man låter sig påverkas av andra.
Däremot går jag in och kollar t.ex. vad Terje skriver och hans bilder som jag känner har något extra och vad som är kul och intressant med honom är ju att han retar upp etablissemanget lite då och då...i alla fall HAR han ju gjort det men nu är det kanske överspelat och folk har vant sig vid hans "provokationer".
Sen är det ju klart att jag kollar in er, mina bloggkompisar, vad ni har fotograferat och skrivit om naturligtvis...ni får inte missförstå mig nu...vad jag menar är just epitetet förebilder och "att inspireras av de stora mästarna"...tycker det ger influenser i fel riktning.
Tänker i banor på de som skriver musik som inte vill lyssna på annan musik därför att det blir svårare att hitta på egna melodislingor då.
Om vi nu ska nämna några namn som förebilder så är Tommy Vikars i Finland ett för mig stort namn.
Säger bara...hans tranor...helt underbara tranbilder som jag vet ligger mycket arbete bakom och på senare tid har han fotograferat mycket örnbilder som jag tycker i allra högsta grad ligger i "Brutusklass".
Men för att återgå till det här med att utvecklas, varför ska man hela tiden sträva efter att utvecklas, att ta fotokonsten till högre höjder?
Varför kan man inte bara leva i nuet och ha roligt med fotograferandet, att stanna upp och njuta av ögonblicket, att SE det vackra, att fotografera den där fina blomman som är på väg att slå ut, att fånga ögonblicket när örnen lyfter från tallens topp, att fånga havets vågor i en lång exponering där vågorna "suddats ut" för att förhöja estetiken.
Jag är tacksam att jag kan ha fotograferingen som hobby, för skulle det komma in krav och pengar skulle jag med tiden förlora fotoglädjen och känslan av "det är inte roligt längre" skulle med all säkerhet infinna sig.
Målet ja...hmmm, en önskan jag har men observera att jag skriver "en önskan" är att dokumentera en art av något slag, har haft funderingar på vildsvin som jag har haft "kontakt" med några ggr men inte på så sätt att jag "kommit dem in på livet" men ändå sett en del av dem på avstånd.
Det handlar förmodligen om planering och förutseende, att rekognoscera deras livutrymme närmare för att lära sig förstå dem bättre.
Nåväl...
MEN...känner jag mig rätt så blir det nog att jag fortsätter att fotografera på känsla och frågar mig själv då "vad är det för fel med det egentligen"?
Valfrihet, kravlöshet, och att ha full frihet att fotografera vad jag vill, är det jag värdesätter mest med den här hobbyn!
Det som ligger mig varmast om hjärtat att fotografera är djur och natur, fåglar ligger högt på listan, kanske för att det är en utmaning att få bra bilder på fåglar.
De är snabba och oftast skygga vilket gör att för att fånga dem på bild så blir det en utmaning av högre dignitet.
Och till sist för att avsluta, en viktig sak...att åka på fototräffar är också kul!
